Man försöker att vara en stark Mamma som är lugn och stadig men när det gäller sånna här saker failar jag totalt.
Jag kunde inte hålla tillbaka tårarna idag, de bara kom som en stor flod.
 Att hålla fast sitt barn så de kan sticka henne är inget jag klarar utan att gråta.  Tror nästan det var jobbigare för mej än för gumman min, hon grät och vart arg men det var nog mest för att det var obehagligt för ont ska det inte göra eftersom hon fått salva på innan, Hon var rätt duktig ända tills hon såg blodet då vart hon lessen och rädd. Likaså mamman hennes.
Det bara svider i hjärtat när man sitter där och de ska sticka ens barn.
I dessa tillfällen är jag inte stark, jag vet att jag måste men tårarna rinner ändå.
Det är knappt jag är stark när de ska sticka mej och ännu mindre när det gäller mina barn. 
Samtidigt som jag vill att min man ska åka och ta det så kan jag inte släppa det till honom för jag vill vara med jag vill veta vad de säger varje ord varje min och utryck, därför kan jah inte lämna över det till honom för då tjatar jag sönder honom så han inte missar att berätta något om det som hänt!
Konstollfreak eller rädlsa? ja lite både och kanske!

Men nu är det bara att invänta svar!