Så fort jag kärde in på gården igår efter jag och barnen hade varit iväg på fika,  Jag kände paniken växa i kroppen  när jag svängde in och det är precis mörkt bara vårat hus och en stor hög där det andra huset var, jag bara tog barnen och halv sprang in och satte oss framför tvn och väntade på älskling, Så fort han kom innanför dörren brast allt, Gråten och paniken kom ut allt på en gång.
Han är den ända jag känner att jag kan prata om allt med, den ända som inte dömer mej för hur jag känner eller tänker.
Den ända jag kan prata om allt med!

På dagarna känns det ganska okej men sen så fort mörkret kommer, så kommer allt tillbaka till mej, man tittar ut och ser hela händelsen framför sej, Jag vågar knappt kolla ut genom fönstren, Och jag vågar knappt somna. Jag går igenom allt, Om jag har släckt allt om allt är avstängt, Hur vi ska ta oss ut om det skulle börja brinna, hur vi skulle få med oss alla hur vi skulle göra då, så jag är förberedd ifall att det händer något, Jag är så rädd att jag ska sova och inte kunna göra något.

Men som älskling sa att jag kanske inte har bearbetat allt än, Mitt kanske kommer nu det som alla som var med har gått igenom redan.