Vad ska man säga, det måste vara det hemskaste någon kan vara med om att förlora ett barn, och just att hon antagligen blivit kidnappad måste vara så hemskt att gå igenom vill inte ens tänka tanken!
Sen är jag lite kluven om vad jag tycker om att de lämnade barnen själva i en lägenhet? menar inte att de får skylla sej själva men jag tycker nog inte att det e normalt eller okej och lämna barnen så? ensamma på natten?
jag har svårt i lämna Milan sovandes i tex husbilen när vi bara är utanför? Tänk om han vaknar och inte hittar oss o då blir han livrädd? men visst jag menar jag lämnar ju mina barn sovandes på nedervåningen och jag gör någe där uppe? elle Milan sovandes i vagnen utanför fönstret? o jag står ju inte o kollar hela tiden?
Så frågan e om man talar mot sej själv där!
Men så hemskt, ens barn är ens liv!  Den kärlek man känner för sina barn, går inte ens förklara att förlora sitt barn, kan inte ens försöka förstå den känslan?
Man kan ju aldrig tro att någon ska ta ens barn!